Barn som upplever våld

Att uppleva våld, att se, höra eller på andra sätt erfara våld mot en förälder och omsorgsperson, förstås här som en form av psykiskt våld mot barn. I forskningen definieras våld mot barn på flera olika sätt. Vissa definitioner ligger nära Barnkonventionens artikel 19, enligt vilken barnet har rätt till skydd mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande (inklusive sexuella övergrepp) medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. Enlig kommittén mot barnmisshandel definieras våld mot barn som när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov.^[2]

Barns situation

Den här skriften utgår från en bred definition av våld mot barn, barns utsatthet och föräldrars omsorgsförmåga. Den fokuserar på kränkningens och försummelsens skadliga inverkan på barn. Den skiljer inte mellan avsiktliga eller oavsiktliga handlingar, eller mellan aktiv eller passiv försummelse utan tar utgångspunkt i hur det blir för barnet i en situation där en vuxen inte uppfyller sitt ansvar mot barnet. Det är detta som utgör utgångspunkten för diskussion om barns utsatthet och föräldrars omsorgsförmåga i den här skriften.

Våld mot mamma vanligast

Både kvinnor och män kan utöva våld i parrelationer och våld förekommer både i heterosexuella relationer och i hbtq-relationer (homo-, bi-, transgender-, queer-relationer).^[3] I heterosexuella relationer är det dock betydligt vanligare att mannen misshandlar kvinnan än tvärtom. Systematiskt och upprepat våld, och våld som orsakar fysisk skada, utövas typiskt sett av mannen mot kvinnan och skapar rädsla och andra långtgående negativa konsekvenser för den som blir utsatt.^[4] Det innebär att när barn upplever våld från en förälder mot den andra, är det typiskt sett pappas våld mot mamma som barnet upplever, och det som ofta omtalas som kvinnomisshandel är ur barnets perspektiv mammamisshandel.^[5]

Skriften utgår huvudsakligen från det typiska fallet att det är barnets pappa som utövar våld mot barnets mamma. Det är dock viktigt att betona att våld i alla olika konstellationer i familjesfären drabbar barnen, och att våld mot barn är ett brott och en kränkning oavsett om det utövas av mamma, pappa eller andra omsorgspersoner.

Ökad risk att barnet utsätts

Det är vanligt att barnen också utsätts för fysiskt våld då de lever i en familj där en förälder utsätter sin partner för våld.^[6] Risken för våld mot barnet ökar tio gånger om det förekommer våld mellan de vuxna i familjen.^[7] I många fall är det en förälder – typiskt sett pappan eller styvpappan – som är huvudkälla till våld både mot partnern och barnen. Det händer dock att båda föräldrar utsätter barnen för fysiskt våld. Eftersom barns utsatthet kan se olika ut, är det viktigt att utreda det enskilda barnets situation noga.

Det finns även samband mellan mäns våld mot kvinnor och mäns sexuella övergrepp mot barn. Studier av pappors våld mot mammor visar att barnen, framför allt flickor, också rapporteras vara utsatta för sexuella övergrepp. Även studier av sexuella övergrepp mot barn (flickor) visar att mammorna också utsatts för våld.^[8] Också att bevittna sexuellt våld mot sin mamma, kan definieras som sexuellt övergrepp mot barn, då barnen försätts i en sexuellt laddad situation som de inte ska behöva vara med om.^[9]

Det förekommer också djurplågeri i samband med mäns våld mot kvinnor.^[10] I vissa fall är våld mot djur en del av våldet mot kvinnan eller barnen. Mannen kan ”straffa” kvinnan och barnen genom att utsätta djuret för våld.^[11] För barn kan husdjur vara ett viktigt stöd i en utsatt situation och mot den bakgrunden blir detta våld särskilt allvarligt sett ur ett barnperspektiv.^[12]

Allt våld allvarligt för barnet

Internationellt görs ofta en uppdelning av allvarlighetsgrad mellan olika typer av våld i nära relation. Det är dock omdiskuterat hur användbart det är för det praktiska arbetet med våld, särskilt utifrån ett barnperspektiv. För barn kan enstaka våldshändelser upplevas som mycket skrämmande. Barn kan ha svårt att bedöma allvarlighetsgraden och därmed kan allt våld bli allvarligt för barnet.

I praktiken kan det vara svårt att urskilja tydliga mönster av våldet, eftersom kategorierna flyter in i varandra. Mönster över tid kan bara beskrivas i efterhand, och att det är komplicerat att på individnivå förutsäga om våldet sker vid ett enstaka tillfälle (vilket i sig är allvarligt) eller om det är början på ett upprepat systematiskt våld.

I forskningen framträder makt- och kontrollbeteende som tydligt förknippat med mäns utövande av våld mot kvinnor.^[13] Kvinnor utsätts för grövre våld som leder till behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård.^[14] När kvinnor utsätts av en partner är det också vanligare med upprepad utsatthet än att vara utsatt en enstaka gång.^[15] Sådana mönster är inte framträdande bland män som utsätts för våld av en partner. Dödligt våld mot kvinnor föregås ofta av upprepat och förgrovat våld^[16] och kan vara förknippat med missbruk och psykisk ohälsa. Det är riskfaktorer som man bör vara särskilt uppmärksam på. Det finns även studier som pekar på att i familjer där både våld i nära relation och barnmisshandel förekommer, finns oftare alkohol/drogmissbruk och kriminalitet hos papporna, och låg utbildning och psykiska problem hos både mamman och pappan.^[17]

Särskilt utsatta grupper barn

Generellt rapporterar flickor mer våld från vuxna, särskilt våld som sker mot barnet eller mot en förälder i familjen.^[18] Enligt den senaste nationella undersökningen av våld mot barn är de som identifierar sig som varken pojke eller flicka också en utsatt grupp.^[19] De är utsatta för alla former av våld i högre grad än andra barn och de är i större utsträckning utsatta för flera typer av våld. De här resultaten ligger i linje med andra studier som pekat ut just transungdomar som särskilt utsatta för våld.^[20]

Risken för fysiskt våld direkt mot barnet ökar ju äldre barnen blir. Men riktigt allvarliga fall av barnmisshandel upptäcks främst bland barn under två år.^[21] När det handlar om ålder är det viktigt att notera att ju yngre barnet är, desto allvarligare blir konsekvenserna av våldet. Risken för att misshandel och vanvård ska upprepas är dessutom större ju tidigare i ett barns liv det förekommer.^[22]

Elever födda utanför Norden rapporterar våld i högre utsträckning än barn födda i Norden. Det gäller nästan alla former av våld, inklusive våld i nära relation, dock inte sexuella övergrepp.^[23] Forskarna bakom studien lyfter fram att olika riskfaktorer är starkt kopplade till varandra. Den här gruppens särskilda utsatthet hänger också ihop med dålig familjeekonomi. Barn födda utanför Norden upplever familjens ekonomi som dålig i större utsträckning än barn födda i Sverige.^[24]

Dålig familjeekonomi är en av de riskfaktorer som mest konsekvent återkommer i studier om våld mot barn.^[25] Mäns våld mot kvinnor kan få ekonomiska konsekvenser för kvinnan i form av förlorad arbetstid^[26] och förhöjd risk för arbetslöshet.^[27] Det är inte heller ovanligt att våldsutövande män undergräver kvinnors försök att få eller behålla ett arbete eller utövar någon annan form av ekonomiskt våld.^[28]

Barn som lever i en hederskontext är en utsatt grupp. Inte minst då våldet och förtrycket kan utövas av flera i familjen – såväl föräldrar och syskon som andra i familjens nätverk.

Ytterligare en särskilt utsatt grupp är barn med funktionsnedsättningar.^[29]De apporterar fysisk misshandel i större utsträckning (28 procent) än barn utan funktionsnedsättningar eller kronisk sjukdom (17 procent). De rapporterar också oftare att de upplevt våld mellan sina föräldrar (17 procent, jämfört med 8 procent för barnen utan funktionsnedsättning).^[30]

Sällan bara en typ av våld

Är man utsatt för en form av våld är risken stor att man även är utsatt för flera former av våld. Ju allvarligare våldet är, desto större är den risken. Det vill säga den multipla utsattheten hänger ihop med våldets allvarlighetsgrad.^[31] Därför är det viktigt att fråga vidare om andra former av våld när man får kännedom om utsatthet av något slag.

När en förälder är utsatt för våld är det som sagt en stor risk att även barnet är utsatt för våld. Barn som utsätts för försummelse är mest utsatta även för andra former av barnmisshandel, inklusive att ha upplevt våld mot en förälder.^[32]

Det sociala nätverkets roll

Det sociala nätverk som omger familjen är avgörande för barns upplevelse av våld. Hur barnen själva, deras syskon, mor- och farföräldrar samt andra vuxna reagerar på, och hanterar, den ena förälderns våld mot den andra kan bidra till att våldet antingen upphör eller fortsätter.^[33] Det sociala nätverkets förhållningssätt till våldet har stor betydelse för vilken position barnet får: uppmärksammas barnets utsatthet eller tillskrivs det ansvar för att hantera och stoppa förälderns våld?^[34] Det sociala nätverket kan erbjuda möjligheter. Personer runt barnen känner ofta till våldet och kan vara en länk till att erbjuda stöd och skydd, till exempel genom att se till att professionella får kännedom om våldet. Personer i barns omgivning kan också bidra med värdefull information och kunskap i till exempel barnavårdsutredningar. Det krävs dock en bedömning om huruvida personer i det sociala nätverket kan och bör involveras i samband med en utredning om barnets behov av skydd och stöd.^[35] Speciellt när det gäller barn som upplever våld i en hederskontext.

Barn är delaktiga vittnen

När den ena föräldern utsätter sin partner för våld vet de flesta barn vad som pågår och många har både hört våld och sett våld och upplevt dess konsekvenser.^[36] För att förstå ett barns situation då det upplever våld i sin familj är det helt centralt att den förälder som utsätts – typiskt sett mamman – i de flesta fall är någon som barnet har en nära relation till och är beroende av för trygghet och omsorg. Föräldern som utövar våld – typiskt sett pappan – är också någon som står barnet nära och barnet också är beroende av.

Att barn ser och hör våld betyder inte att de är ”utanförstående betraktare”, som forskaren Margareta Hydén formulerat det.^[37] Hydén menar att det är en psykologisk omöjlighet att inta en sådan position inför en händelse som är en del av ens egen livsmiljö. Hon talar därför om dessa barn som ”delaktiga vittnen” i en situation som de inte själva valt eller ansvarar för, men tvingas förhålla sig till på något sätt.

Våldets konsekvenser

Våld drabbar barns hälsa och välbefinnande på en rad olika sätt. Barn som upplever våld i familjen löper ökad risk för att utveckla beteendeproblem (som utåtagerande beteenden och trotsighet) samt emotionella problem (som ångest och depression). De riskerar också att bli traumatiserade.^[38] Ett trauma är en yttre händelse eller situation som är så skrämmande och påfrestande att den skapar olika psykiska och fysiska reaktioner hos barnet. Barn som upplevt våld kan visa olika tecken på posttraumatisk stress. Påträngande minnen kan visa sig i form av mardrömmar eller upprepad lek, barnen kan vilja undvika det som påminner om traumat och de kan drabbas av koncentrationssvårigheter, för att nämna några exempel.^[39]

Så länge en förälder – typiskt sett pappa – fortsätter att utöva våld mot barnets andra förälder, utövar han också våld mot barnet i form av psykisk misshandel och brister därmed i sin omsorgsförmåga. Även upplevelser av hot och verbala kränkningar kan upprätthålla barnets rädsla; alla former av våld måste därför upphöra. Så länge en förälder som utövat våld inte tar ansvar för våldet och dess konsekvenser för dem hen utsatt, är risken stor att våldet upprepas i någon form. Om föräldern inte heller tar ansvar för våldet inför barnet, och i handling visar barnet att skrämmande och hotfulla beteenden inte kommer att upprepas utsätter föräldern barnet för en form av omsorgssvikt. Konsekvensen blir att barnet fortfarande kan vara fyllt av rädsla och känner att hen måste skydda den utsatta föräldern, sig själv eller syskon.^[40]

Konsekvenser på kort och lång sikt

Upplevelser av våld i nära relation, liksom våld direkt mot barnet, kan få en rad negativa konsekvenser för barn.^[41] I det korta perspektivet kan våld direkt mot barn innebära akuta risker för skador och till och med risk att barnet dör. I det längre perspektivet är misshandel och ett liv under hot om våld mot en förälder och/eller barnet självt en stark stressfaktor som ökar risken för sämre skolresultat, lägre livskvalitet, psykisk sjukdom och självskadebeteende.^[42] Barn som upplevt våld uppvisar till exempel mer ångest, depression, traumasymtom, hämmade beteenden och temperamentsproblem. De är också ofta mer ängsliga, antisociala och aggressiva än andra barn.

Olika faktorer påverkar

Många olika saker påverkar hur ett barn drabbas. Yngre barn drabbas till exempel hårdare för att de har svårare att hantera upplevelserna och svårare att själva be om hjälp. Risken att barnet ska utveckla problem är särskilt stor när våldet är varaktigt och allvarligt.^[43] En studie visar att över 70 procent av de barn på kvinnojourer som upplevt våld mot sin mamma hade symtom som motiverar en närmare utredning för psykiska svårigheter.^[44] Andra studier visar att ju fler former av våld och/eller ju grövre våld som barn utsätts för, desto värre blir konsekvenserna och desto sämre blir hälsan.^[45]

Även andra faktorer, som barnets kön, personlighet, och relation till den utsatta föräldern är av betydelse för konsekvenserna, då exempelvis en fungerande relation till mamma är en skyddsfaktor för barnet.^[46]

Att barn kan drabbas hårt av att uppleva våld i nära relationer beror bland annat på att de har svårt att förstå våld som upplevs hemma i familjen.^[47] Hemmet ska vara och är för de flesta barn en trygg plats. När barn inte kan förstå våldet, blir det svårare för dem att avgöra vilka situationer som kan vara farliga, vilket i sin tur leder till att många barn lever med en ständig rädsla.^[48] De kan också känna skam, skuld och ansvar för det som hänt. Därför behöver barnen ofta hjälp som riktas direkt till dem, för att göra våldet begripligt och hanterbart, och för att förebygga negativa konsekvenser på lång sikt.^[49]

Barnets återhämtning

Ur ett barnperspektiv blir det viktigt att den våldsutövande föräldern – typiskt sett pappan ­– tar på sig ansvar för våldet. För att barn ska kunna återhämta sig efter upplevelser av våld är det av avgörande betydelse att alla former av våld – inklusive kontroll, hot och verbala kränkningar – upphör. Det är centralt att den våldsutövande föräldern visar förståelse för hur våldet drabbar barnet, och ger barnet aktivt stöd till återhämtning. Den våldsutövande föräldern måste även sluta undergräva den andra föräldern och i stället stödja barnets relation med den utsatta föräldern.

Den våldsutövande föräldern måste på allvar vilja reparera den skada hen åstadkommit och göra allt hen kan för att visa barnet att barnet inte behöver vara rädd längre. Det viktiga är att barnet får hjälp att hantera våldets negativa konsekvenser, så att barnet kan känna sig trygg med den våldsutövande föräldern och återfå tilliten.

Barnets perspektiv

Våld i familjen är ofta en dold familjehemlighet. På grund av rädsla och förvirring, lojalitet, skuld och skam kanske barn inte berättar vad de är med om, vilket innebär en risk för att deras utsatthet inte uppmärksammas.^[50] Barn har enligt barnkonventionen och svensk lag rätt att utifrån sin mognadsnivå vara delaktig i beslut som rör barnet självt.^[51] En förutsättning för delaktighet är att barnet ges möjlighet att själv berätta om sin situation. Därför är det viktigt att vid informationsinsamling även prata med barnen om deras situation. Forskning visar att överensstämmelsen mellan barns och föräldrars uppgifter om våld i familjen är relativt låg.^[52]

Genom att ställa frågor om våldsutsatthet till både barn och vuxna^[53], och därigenom låta barn få tala om sina erfarenheter, kan man också minska och förebygga symtom.^[54] Även barn som inte visar synliga tecken på våld eller symtom kan behöva dela sina upplevelser med andra för att förstå sina känslor och reaktioner.^[55] Därför är det viktigt att även barn som inte visar tecken på behov av behandling får möjlighet att prata om vad de har varit med om.

Våld i nära relationer påverkar föräldrars omsorgsförmåga både direkt och indirekt. Att utöva våld mot den andra föräldern är i sig ett uttryck för brister i omsorgsförmåga, men även den våldsutsattas omsorgsförmåga kan påverkas.^[56] I bedömningen av omsorgsförmåga bör också hänsyn tas till att den våldsutövande föräldern brustit i sitt ansvarstagande för hela barnets situation och viktiga relationer, eftersom våldet mot den andra föräldern inte bara är en attack mot föräldern utan också mot relationen barn–förälder. För att trygga barnet och skapa goda förutsättningar för barnets utveckling behöver den våldsutövande föräldern därför stödja relationen mellan barnet och den utsatta föräldern.^[57]

Vad är omsorgsförmåga?

En förälders uppgift är att på olika sätt bidra till att barnet utvecklas så bra som möjligt, utifrån sina förutsättningar. Omsorgsförmåga kan förklaras som förälderns förmåga att bidra till sitt barns utveckling, genom att svara på barnets genom uppväxten skiftande behov utifrån den miljö barnet befinner sig i. Omsorgsförmåga kan också beskrivas som de aktiviteter och beteenden hos omsorgspersoner som behövs för att ett barn ska kunna fungera i sin kultur som vuxen.^[58] Ibland används termen föräldraförmåga men i den här rapporten används omsorgsförmåga för att understryka att det handlar om aktiviteter och beteenden som barn behöver, oavsett om deras omsorgspersoner är föräldrar eller andra vuxna.

Kända riskfaktorer

Det finns kända riskfaktorer för att föräldrars omsorg om barn kan brista, som fattigdom, arbetslöshet, låg utbildning, ensamt föräldraskap och hög förekomst av kriminalitet, våld och sociala svårigheter i familjens miljö. Om det dessutom föreligger psykiska störningar hos föräldrar, aktivt missbruk eller kognitiv funktionsnedsättning ökar risken ytterligare att barn far illa.^[59] Både barnmisshandel och våld i nära relationer har samband med dessa riskfaktorer^[60] och därmed samband med bristande omsorgsförmåga.

Fler aspekter påverkar

Inom forskningen finns det en samstämmighet om att begreppet omsorgsförmåga inte enbart är egenskaper eller beteenden hos föräldern.^[61] Bedömning av en ”tillräckligt god” omsorgsförmåga måste sättas i relation till barnets behov och förutsättningar i omgivningen. En och samma förälder kan, för ett och samma barn, ge tillräckligt god omsorg i en situation och otillräcklig omsorg i en mer krävande situation. Exempelvis kan en förälder ha svårt att visa upp en positiv omsorgsförmåga under de förutsättningar som ett möte på socialtjänsten ger. En och samma förälder kan också ge tillräckligt god omsorg till ett av sina barn men inte till ett annat, beroende på barnens skiftande behov och förutsättningar.^[62]

Begreppet omsorgsförmåga är alltså multidimensionellt och vissa delar av begreppet har studerats, medan andra delar inte har det. De fyra delområden som anses viktiga för omsorgsförmågan enligt utrednings- och dokumentationssystemet Barns behov i centrum BBIC (grundläggande omsorg, stimulans och vägledning, känslomässig tillgänglighet och säkerhet^[63]) har till exempel i stora stycken inte testats empiriskt.^[64]

Enligt den modell som ligger till grund för BBIC^[65] ska omsorgsförmåga förstås utifrån följande tre dimensioner:

1. förälderns egenskaper och personlighet
2. stöd och belastning i omgivningen
3. barnets egenskaper och temperament

Modellen hjälper till att förstå samspelet mellan de olika faktorer som har betydelse för omsorgsförmåga. Barnets temperament påverkar den omsorg och de specifika föräldrabeteenden som föräldern uppvisar gentemot barnet.^[66] För en våldsutsatt förälder kan till exempel bristande stöd från den andra föräldern och otillfredsställelse i parrelationen vara en viktig faktor för brister i omsorgsförmåga.^[67] Om alla tre områden som beskrivs i modellen fungerar bra är chansen god att barnet utvecklas normalt. Risk för avvikande utveckling hos barn finns i synnerhet om två eller tre områden har brister.^[68] Man kan uttrycka det som att två fungerande områden kan kompensera för brister i ett tredje område. En förälder kan vara bättre rustad än genomsnittet, med många resurser inom sig själv, som ändå inte blir tillräckliga i kombination med till exempel ett barn med svåra och komplexa behov och avsaknad av socialt nätverk eller andra stöttande resurser i omgivningen. På samma sätt kan en förälder som är sämre rustad än genomsnittet lyftas av gynnsamma och kompenserande faktorer i övriga områden.^[69]

Även om forskningen inte är ense om exakt på vilket sätt och i vilken omfattning står det klart att föräldrar och barn ömsesidigt påverkar varandra. Omsorgsförmåga kan inte stå för sig självt utan existerar i relation till ett specifikt barn. Föräldrar har med sig attityder, värderingar och förmågor in i föräldra-barn-relationen, som i mötet med barnets unika behov och egenskaper översätts till specifika föräldrabeteenden. Överensstämmelsen mellan barnets specifika behov och förälderns specifika kompetenser handlar om hur väl barnet och föräldern matchar varandra.^[70] Det har föreslagits att en sådan anpassning skulle utgöra en fjärde dimension i den modell som ligger till grund för BBIC.^[71]

Vad barn behöver av sina föräldrar

Behovet av föräldrarnas omsorg varierar utifrån barnens utvecklingsnivå.^[72] Dessa behov kan också ses som utvecklingsuppgifter som barnet ska lösa. Om en uppgift på ett utvecklingssteg inte löses kommer det att bli svårare för barnet att lösa utvecklingsuppgiften på nästa steg.^[73] I åldern ett till tre år är anknytning till de primära omsorgspersonerna den centrala utvecklingsuppgiften. Mellan ett och tre år utvecklar barnet autonomi och självutveckling. Mellan tre och sju år står etablering av kamratrelationer i centrum och mellan sju och 12 år sker en integration av anknytning, autonomi och kamratrelationer.^[74]

Det finns flera beskrivningar av omsorgsförmågans olika aspekter. Ett exempel återfinns i diagnosmanualen Zero to Three.^[75] Den här beskrivningen av omsorgsförmågan är konstruerad för yngre barn, men kan i stora stycken vara till hjälp för barn upp till tonåren och kompletterar de fyra övergripande aspekter av omsorgsförmågan som diskuteras i BBIC-materialet.

I förhållande till våld är det också viktigt att kartläggningen av våldssituationen styr vilka aspekter som bedömningen av omsorgsförmågan ska fokusera på. En utredning som täcker alla aspekter kan vara svårt att göra. Om risk för fortsatt våld finns måste denna aspekt bedömas, medan exempelvis förälderns förmåga att stimulera barnet till att lära sig nya saker då inte är en prioriterad dimension att bedöma. Det är också viktigt att uppmärksamma att upplevelserna av våld gör att barnet har behov av en särskilt god omsorg och lyhördhet från förälderns sida. Frågan om bedömning av omsorgsförmåga diskuteras mer utförligt längre fram i kapitlet.

Förmåga att möta barns särskilda behov

Som redan påpekats måste omsorgsförmåga bedömas i relation till ett specifikt barn med specifika behov. I den här rapporten handlar det om barn som upplevt våld, vilket på olika sätt kan ställa krav på förälderns omsorgsförmåga. Beteendeproblem är vanligt bland barn som upplever våld i familjen och i dessa fall ställs höga krav på att föräldern kan möta barnets behov av positiv uppmärksamhet, stimulans och gränssättning. En särskilt viktig aspekt av omsorgsförmågan är om föräldern har kapacitet att tillgodose ett våldsutsatt barns behov av psykisk rehabilitering och återuppbyggnad av tillit.

Faktorer som särskilt bör uppmärksammas när man bedömer hur väl en förälder klarar att ge omsorg till ett specifikt barn är barnets temperament, fysiska funktionsnedsättningar, utvecklingsförsening, och neuropsykiatriska diagnoser som ADHD. Kravet på omsorgsförmåga kan vara extra stora om barnet har några av dessa egenskaper eller funktionsnedsättningar. Dessa faktorer är också riskfaktorer för våld mot barn.

Våldsutövares omsorgsförmåga

Forskning om våld i nära relationer och omsorgsförmåga handlar i hög grad om våldsutsatta mammor. Få studier har gjorts om våldsutövande föräldrars – typiskt sett pappors – omsorgsförmåga.^[76] Det finns med andra ord begränsad kunskap om våld i nära relationer och omsorgsförmåga.^[77] Pappors omsorgsförmåga och våld i nära relationer har till stor del varit två separata forskningsfält, som först nyligen börjat överlappa.^[78] Inte bara inom forskningen, utan även inom den sociala barnavården och i de behandlingsprogram som finns för våldsutövande män, har mäns roll som föräldrar och omsorgsgivare negligerats.^[79]

Kunskapen om föräldrar som utövar våld mot sin partner, vanligtvis pappors våld mot mamma, kommer framförallt från studier av deras barn. Dessa visar att pappor som utövar våld mot sin partner också utövar våld mot barnen i högre utsträckning än vad andra pappor gör.^[80] Risken ökar ju allvarligare våld som pappan utövar mot sin partner.^[81] Att utsätta sitt barn för att se, höra och på andra sätt uppleva våld mot en förälder, är att betrakta som psykisk barnmisshandel.^[82]

Bristande ansvar och engagemang

Utöver själva våldsutövandet brister enligt forskningen våldsutövande pappor ofta även på andra sätt i sitt ansvarstagande för barnen och deras behov.^[83] Ansvarslösheten kan komma till uttryck som en frånvaro i barnens liv, i en låg grad av deltagande i omsorgen om dem, eller i fysisk och känslomässig försummelse av barnen.^[84] En studie fann att pappor som utövade våld mot sin partner är mindre engagerade i och leker mindre med sina barn än pappor som inte utövar våld.^[85]

Auktoritär föräldrastil

Ibland kan våldsutövande pappors frånvaro kombineras med perioder av auktoritär närvaro i barnens liv. Bland våldsutövare är en auktoritär föräldrastil överrepresenterad, med bristande flexibilitet inför barnens behov och önskningar och bristande respekt för barnens integritet och rätt till en rimlig grad av självbestämmande. I den auktoritära föräldrastilen ingår en förväntan om lydnad utan ifrågasättande från de egna barnen, övriga familjemedlemmar eller andra i samhället. I grunden handlar det om att papporna är känslomässigt otillgängliga för barnen och att de kan ha orealistiska förväntningar på dem, ofta grundade i en brist på förståelse för barnens utvecklingsnivå.^[86] I kombination med våld blir denna föräldrastil särskilt destruktiv. Den belastning som upplevelserna av våld innebär för barnet gör att barnet har behov av en särskilt god omsorg och lyhördhet från förälderns sida. För ett våldsutsatt barn räcker inte längre en omsorg som är ”tillräckligt bra” (”good enough”).^[87] En redan destruktiv föräldrastil blir därför ytterligare negativ i ljuset av andra belastande omständigheter såsom barnets våldsutsatthet. Våldsutsatta barn behöver med andra ord föräldrar som är ”utmärkta” föräldrar, lyhörda och känslomässigt tillgängliga för sina barn.

Självcentrering

En annan problematisk tendens hos våldsutövande pappor är självcentrering.^[88] Det kan ta sig uttryck genom att pappan framförallt visar intresse för barnen när han kan få ett erkännande av sig själv som förälder från andra människor. Pappan med den här typen av problem är snarare känslomässigt gränslös än känslomässigt otillgänglig. Han kan använda barnen som ett känslomässigt stöd (det gäller inte minst flickor/döttrar) och han förväntar sig känslomässig tillgänglighet från både partnern och barnen. Det kan leda till omvända roller mellan den våldsutövande föräldern och barnen, där han förväntar sig att barnen ska ta hand om och uppfylla hans behov i stället för tvärtom. För barn som upplevt våld mot en förälder är omsorgsgivarens pålitlighet och fokus på barnet (i motsats till självcentrering) ännu viktigare än för barn i allmänhet. Detta är viktigt att ta hänsyn till i bedömningen av omsorgsförmåga.^[89]

Undergrävande av medföräldern

Ett tredje mönster som dokumenterats i forskningen är att pappan undergräver sin medförälder, barnens mamma. Våldet i sig är nedbrytande för mamman och destruktivt för hennes relation till barnen.^[90] Men saboterandet av barn-mamma-relationen kan vara ännu mer direkt, exempelvis genom att han talar om för barnen att de inte behöver lyda sin mamma och genom att framställa henne som inkompetent. Undergrävandet kan också vara indirekt, exempelvis genom att dra in barnen i aktiviteter trots att mamman inte vill det.^[91] Undergrävandet kan fortsätta även efter att pappan och mamman separerat.

I litteraturen framhålls också att våldsutövande pappor kan vara manipulerande och framstå som goda föräldrar när de blir observerade.^[92] Detta i sig skapar en förvirrande och svårhanterad situation för barnen.

Vilja och förmåga till förändring?

Det finns forskning som lyfter fram våldsutövande pappors önskan om en bättre relation till sina barn.^[93] Att omvandla dessa önskningar till faktiska handlingar kan dock vara svårt.^[94] Vissa våldsutövande pappor kan sakna medvetenhet om hur våldet påverkar deras barn^[95], medan andra kan visa förståelse och oro för våldets negativa effekt på barnen.^[96] Graviditet och övergången till att bli pappa och ha omsorg om ett barn kan vara utmanande för många män som utövar våld, och deras förmåga att på ett konstruktivt sätt hantera en sådan förändring kan vara bristande.^[97] Samtidigt visar studier att faderskapet kan fungera som en motivation för vissa att sluta utöva våld^[98] eller att delta i behandling för våldsutövare.^[99] För vissa våldsutövande pappor verkar dock engagemanget i barnen kunna beskrivas som ett sken-engagemang, där barnen används på ett instrumentellt sätt för att fortsätta att utöva kontroll och våld mot mamman. Detta kan ibland vara motivet till pappors önskan om kontakt med barnen efter en separation, snarare än en genuin önskan om en relation på barnets villkor.^[100]

Våldsutövare som medföräldrar

Föräldrar utgör varandras kontext för den omsorg de utövar om gemensamma barn.^[101] Den ena förälderns förhållningssätt till det egna omsorgsansvaret sätter ramar och villkor för den andra föräldern och vice versa. Den omsorg barnen får blir därmed beroende av samspelet mellan föräldrar och av hur en våldsutövande förälder fungerar som medförälder till den våldsutsatta föräldern. En viktig aspekt av omsorgsförmågan blir därmed graden av föräldraallians. Föräldraallians (co-parenting) är ett begrepp som handlar om föräldrars förmåga att samarbeta i föräldraskapet och omsorgen om ett barn.^[102] Att föräldrar har förmåga att samarbeta har stor betydelse för omsorgens kvalitet. Förmåga till samarbete måste dock bedömas utifrån förälderns position som våldsutövande eller våldsutsatt.

Våldsutsattas omsorgsförmåga

När man talar om omsorgsförmågan hos den våldsutsatta föräldern – typiskt sett mamma – är det viktigt att påminna sig om att ansvaret för våldet alltid tillhör den förälder som utövar våld.

För den utsatta föräldern har våldet negativ påverkan på såväl psykisk som fysisk hälsa.^[103] Vad detta betyder för föräldraskapet har framförallt studerats på mammor till förskolebarn.^[104] Att vara våldsutsatt mamma innebär att ha omsorg om barn i en kontext av stress och belastning.^[105] Omsorgsförmågan kan påverkas negativt, även om flera studier lyfter fram att våldsutsatta mammor strävar efter att ge så god omsorg som möjligt i en utmanande situation.^[106] Det finns ett gott stöd för att förskolebarn till våldsutsatta mammor skyddas mot psykiska problem om mamman har föräldrabeteenden som känslighet, värme och utövar lagom kontroll gentemot sina barn.^[107] Men våldsutsatta mammor är inte en homogen grupp. Några kan påverkas negativt i sin omsorgsförmåga^[108] medan andra inte gör det.^[109]

Stress och akut fokus på säkerhet

Ett exempel på direkt negativ påverkan på omsorgsförmågan är att mammor tvingas till ett akut fokus på barnens säkerhet så att andra aspekter av omsorgsförmågan hamnar i skymundan. Det kan bland annat leda till lägre grad av engagemang i barnens skolgång.^[110] Indirekt påverkan kan bland annat handla om att mammans psykiska hälsa påverkas negativt, vilket i sin tur påverkar omsorgsförmågan. Våldsutsatta föräldrar kan utveckla posttraumatiskt stressyndrom^[111] som kan leda till inkonsekvent/reaktiv disciplinutövning, kontrollerande beteenden, fientlighet och aggression.^[112] Det finns studier som visar att våld i nära relationer kan leda till ökad risk för depression hos den våldsutsatta föräldern vilket kan påverka omsorgsförmågan.^[113]

Risk att barnet utsätts

Våldsutsatta föräldrar har jämförelsevis en mer auktoritär föräldrastil och risken för försummelse är högre.^[114] Tvingande och kontrollerande våld^[115] kan öka risken för att den våldsutsatta föräldern försummar barnet.^[116] Det finns också studier som visar att våldets allvarlighetsgrad påverkar omsorgsförmågan.^[117]

Utsatthet för våld i nära relationer har samband med fysiskt våld mot barn,^[118] men det finns även studier som inte visar på ett sådant samband.^[119] De skilda resultaten kan bero på våldets konsekvenser för den våldsutsatta föräldern: ju större trauma desto högre risk att den våldsutsatta föräldern använder våld mot barnet.^[120] Orsakerna till att samspelet med de egna barnen påverkas negativt eller att bestraffningsvåld används, kan också ha samband med förälderns egen utsatthet för våld under barndomen.^[121]

Att utsättas för våld av en partner kan påverka mammans tankar och känslor om barnet under graviditeten och tankar om sig själv som förälder.^[122] Dessa föreställningar har i sin tur visat sig påverka vilka föräldrabeteenden som senare kommer till uttryck i relationen till spädbarnet. Mammor kan tillskriva spädbarns beteende fientliga kvaliteter och sedermera använda våld mot barnet.^[123] En studie fann att våldsutsatta mammor oftare tolkar spädbarns ansiktsuttryck som rädsla, vilket i kombination med traumasymptom hos mamman kan fungera som en påminnelse om traumat och påverka förmågan att reagera inkännande och lyhört på sitt barn.^[124]

Det kan finnas flera förklaringar till att mammor som utsatts för våld av sin partner använder våld mot sina barn. En psykologisk förklaring är att hon projicerar sina upplevelser av våldet på barnen och därigenom tillskriver barnens beteende negativa och aggressiva kvaliteter.^[125] En annan förklaring är ökad stress till följd av en pressad livssituation.^[126] En förklaring som har relativt gott stöd i empiriska studier är att samspelet mellan föräldrarna fungerar dåligt och påverkar föräldra-barnrelationen negativt.^[127]

Det är alltså viktigt att i bedömningen av omsorgsförmågan och av lämpliga insatser vara öppen för olika typer av förklaringar om en våldsutsatt förälder utsätter sina barn för våld.

Extra god omsorgsförmåga

Det finns även studier som inte visar någon negativ påverkan på omsorgsförmågan hos våldsutsatta.^[128] Vissa våldsutsatta mammor försöker aktivt kompensera för de negativa effekterna av våldet.^[129] Att vara mamma och ge omsorg till ett barn kan fungera som en buffert mot den stress och belastning som våldet innebär.^[130] Det finns också studier som har funnit positiv påverkan på föräldraförmågan i form av ökad lyhördhet och effektiva föräldrastrategier.^[131] Detta ska inte förstås som att våldet haft en uttalat positiv effekt, utan snarare som att mammorna mobiliserat sina resurser utifrån barnens behov.^[132] Mammorna anstränger sig för att vara extra goda omsorgspersoner åt sina barn eftersom de vet att våldet är en belastning för barnen. En studie fann att de mammor som levde i en kontext av våld över tid utvecklades mer positivt i sin omsorgsförmåga än de som inte var utsatta för våld.^[133] Ett annat exempel är den studie som fann att mammor som tidigare levt med våld i nära relation var mest välfungerande i sin omsorgsförmåga, jämfört med mammor som fortfarande levde med våld och mammor som inte hade någon erfarenhet av våld.^[134] Dessa resultat pekar på den utvecklingspotential och förmåga till anpassning som vissa mammor visar i en livssituation präglad av våld. Det är också en viktig aspekt att beakta i bedömningen av lämpliga insatser.

Våldsutövaren saboterar mamma-barn-relationen

Vad kan den situation som många våldsutsatta mammor lever och ger omsorg i innebära mer konkret? Som redan påpekats innebär våldsutövande ett undergrävande av mamman som förälder och av mamma-barn-relationen.^[135] Hur aktivt och avsiktligt detta är varierar. Vissa våldsutövande pappor undergräver öppet och medvetet mamman inför barnen som ett sätt att öka sin kontroll. Det blir ett sätt att visa och lära barnen att det är i sin ordning att behandla mamma på ett negativt och respektlöst sätt.^[136] En del pappor tvingar barnen att själva utöva våld mot mamma, vilket kan ha en särskilt skadlig effekt både på mammans känslor inför barnet och för barnets attityd gentemot mamman.^[137] En del barn identifierar sig med, och tar efter, våldsutövaren och kan i likhet med honom kränka mamman.^[138] En effekt av detta kan vara att mamman får det svårare att upprätthålla en positiv auktoritet som förälder.^[139] Utifrån BBIC-logiken skulle ett möjligt scenario kunna vara att en belastning i omgivningen (våldsutsatthet) gör barnet mer svårmanövrerat och trotsigt gentemot mamman, vilket gör hennes uppdrag som förälder och omsorgsgivare svårare.

Det är vanligt att pappan undviker att ta på sig ansvar för det egna våldet och i stället lägger ansvaret på mamman. I samband med en våldshändelse kan barn vara känslomässigt sårbara och därmed extra mottagliga för den manipulation som den våldsutövande föräldern ägnar sig åt. Pappan kan göra sig till den goda och roliga föräldern i stunder då mamman som en effekt av våldet kanske är passiv, tillbakadragen eller lättirriterad. Barnen förmår inte se igenom det spel som ligger bakom, utan uppfattar bara mamman som otillgänglig, och pappan som den som bryr sig om dem. För en beräknande våldsutövare blir detta ett sätt att knyta barnens lojalitet till sig och distansera dem från mamman.^[140]

Pappans undergrävande av mamman kan också rikta in sig specifikt på barnets upplevelse av henne som en trygg och pålitlig person att vända sig till för tröst, stöd och omsorg. Det kan handla om lögner som har för avsikt att skada förtroendet mellan barn och mamma, såsom att säga till barnet att det var oönskat och att mamman vill adoptera bort det.^[141] Mammans omsorg om barnen kan alltså på ett mycket konkret sätt vara påverkat av den våldsutövande pappan. Ibland kan mammans sätt att vara med barnen skilja sig åt drastiskt beroende på om pappan är hemma eller inte, vilket kan vara förvirrande för barnen.^[142] Detta kan påverka barnens upplevelse av mamman som förutsägbar och konsekvent. Om mamma-barn-relationen varit en källa till kraft för den våldsutsatta mamman, tillfogas hon särskilt stor skada om våldet specifikt attackerar hennes relation till barnen.^[143]

Undergrävandet av mamman som omsorgsgivare kan även påverka mammans upplevelse av sin egen kompetens som förälder. En del pappor försöker avsiktligt och explicit hindra mamman från att ge barnen adekvat omsorg. Det kan handla om att förbjuda mamman att plocka upp och trösta ett gråtande spädbarn, undanhålla pengar så att mamman inte har möjlighet att köpa hela och rena kläder, köpa tillräckligt mycket mat till barnen,^[1434] eller speciell mat om ett barn har särskilda behov. Det kan också handla om att förbjuda mamman att söka vård för ett barn som är sjukt.^[145] En del pappor kan sedan använda detta emot mamman genom att peka på hennes brister vad gäller att ta hand om barnen och hota med att rapportera till socialtjänsten och säga att de kommer ta barnen ifrån henne.^[146]

Bedömning av omsorgsförmåga

De primära omsorgspersonerna är oftast en mamma och en pappa, även om andra konstellationer också finns. Oberoende av omsorgskonstellation och vem som står för det mest frekventa eller allvarligaste våldet är det viktigt att kartlägga våldets karaktär vid bedömning av omsorgsförmågan. I bedömningen måste hänsyn tas till om båda eller endast den ena av omsorgsgivarna utövar våld, mot vem eller vilka och vad det är för typ och allvarlighetsgrad på våldet. I en kartläggning av våldets karaktär är det viktigt att både förhålla sig till kunskapen om hur våldet brukar se ut och samtidigt vara öppen för att några fall bryter mot det vanliga mönstret, till exempel att den primära våldsutövaren är mamman och att pappan är kontrollerad och kuvad av mamman.

Mer än bara våldssituationen

Utöver våldssituationen behöver respektive förälders omsorgsförmåga bedömas utifrån stabilitet i barnets uppväxtsituation (till exempel kring förskola/skola, kamrater, föreningsliv, bostadsområde, skyddat boende, kontaktförbud, m.m.), hur trygg omsorgssituationen är, och om vårdnad och eventuellt umgänge gynnar barnets uppväxtvillkor. Vidare måste bedömningen göras utifrån barnets möjligheter att få hjälp att skapa mening kring våldet: Talar föräldrarna med barnet om våldet på ett sätt som bidrar till förståelse för situationen så att barnet inte blir utelämnat åt att på egen hand försöka begripliggöra sin livssituation? Bedömningen behöver innefatta barnets upplevelse av respektive förälder som trygg bas och säker hamn: Hur stark och stabil är barnets tillit till respektive förälders förmåga och vilja att finnas till hands för barnet och trösta i situationer när barnet känner sig rädd, ensam eller är sjuk? Slutligen behöver också hänsyn tas till våldets konsekvenser för barnet, och vilka särskilda behov barnet kan ha som en effekt av att ha upplevt våld.^[147]

När socialtjänsten bestämmer att omsorgsförmågan måste utredas i relation till barnets skyddsbehov är det två frågor som är centrala:

1. Vilka skydds- och riskfaktorer finns relaterade till omsorgsförmågan?
2. vilka stödinsatser kan föreslås för att förbättra omsorgsförmågan?

I utredningen måste dialog och förtroendeskapande samtal balanseras mot syftet att få föräldern att lämna relevant information om sin inställning till dokumenterade eller påstådda våldshändelser samt om relationen till barnet och barnets andra förälder. Hur bedömningen mer konkret bör gå till och vilket metodstöd som kan vara till hjälp diskuteras mer utförligt i rapportens andra del.

Din blick som bedömare

Det finns en rad aspekter som kan påverka bedömarens tolkning av våldsutövande och våldsutsatta föräldrars omsorgsförmåga. Kulturellt färgade förväntningar på vad som är normalt, klassmässigt präglade uppfattningar om hur en barndom bör se ut, heterosexistiska föreställningar om vad som är naturligt, eller oreflekterade problematiska attityder till funktionsnedsättningar är bara några av exemplen på sådant som bedömare självkritiskt kan behöva reflekterar över.^[148]

I en svensk studie beskrev barn som upplevt våld från pappan mot mamman att mammorna stod för majoriteten av omsorgen medan blotta frånvaron av våld från papporna upplevdes som ”tillräckligt bra” omsorg från pappor.^[149] I kontrast till våld framstår även ett minimalt ansvarstagande som positivt. Bedömarens perspektiv och de måttstockar som används vid bedömningen får avgörande betydelse för hur en förälders omsorgsförmåga uppfattas. I förhållande till våld i nära relationer blir bedömares föreställningar om och förväntningar på kön och föräldraskap särskilt viktiga att uppmärksamma och förhålla sig till.

Som framgår av det här kapitlet har forskare intresserat sig för våldsutsatta mammors omsorgsförmåga i betydligt högre utsträckning än för våldsutövande pappors. Professionella har haft en liknande tydlig tendens att fokusera på mamman och hennes förmåga att ge omsorg till barnet, samtidigt som man undvikit att undersöka hur pappans omsorgsförmåga och relation till barnet ser ut.^[150]

En noggrann kartläggning av våldet minskar risken att skuldbelägga en mamma för bristande skydd av barnet, när hon utsätts för grovt våld av pappan. I bedömningen av omsorgsförmåga måste den professionella vara aktsam så att bedömningen inte snedvrids på grund av olika förväntningar på mammors och pappors föräldraskap och omsorg om barnen.^[151] Kulturellt finns fortfarande olika förväntningar på mammors och pappors omsorg om barnen, där det framför allt är mammor som förväntas ansvara för huvuddelen av den omsorg som ges.^[152] Det finns också en tendens att pappor utvärderas efter emotionella uttryck och påstådda intentioner för framtiden, medan mammor utvärderas enligt faktiskt tidigare beteende och konkreta handlingar.^[153] Mammor kan också dömas hårdare för perioder av separation från barnen, medan pappors tillfälliga separationer inte ges samma tyngd. Detta trots att tillfälliga separationer från mammans sida kan ha handlat om försök att skapa trygghet genom att fly undan en våldsam relation.

Från samhällets sida finns också ofta en ambivalens när det gäller synen på hur mamman bäst ska skydda sina barn från en våldsam pappa. Om hon stannar med en våldsutövande pappa riskerar hon att samhället dömer henne för att hon inte gjort tillräckliga ansträngningar för att skydda sina barn. Om hon lämnar och vidtar åtgärder för att försöka förhindra skadlig kontakt mellan barnen och förövare, riskerar hon i stället bli anklagad för att vara överbeskyddande och för att försöka omöjliggöra en hälsosam kontakt mellan barn och pappa.^[154] Denna dubbelhet gör att mammor för att vinna samhällets godkännande behöver balansera motstridiga förväntningar, vilket kan utnyttjas och bli till fördel för våldsutövaren.^[155]

Pappor som utpekas som ansvariga för våld mot sitt barn eller barnets mamma, kan ha skäl att neka eller förminska allvaret i dessa handlingar. Handlingarna kan vara förknippade med skamkänslor^[156] eller rädsla för att umgänget med barnet begränsas och förövaren riskerar att lagföras för misshandel. Vidare kan förväntningar på att det är mammor som ska stå för huvuddelen av omsorgen om barnen, leda till att pappors omsorgsförmåga bedöms som ett komplement till mammans huvudansvar.^[157] Pappors föräldraskap handlar då främst om känslomässigt engagemang, ett praktiskt och ekonomiskt ansvar och att vara en (manlig) rollmodell för barnen. Om en pappa uppfyller dessa förväntningar kan han uppfattas som en ”tillräckligt bra pappa” trots att han brustit i omsorgsförmåga genom det tidigare våldet mot barnens mamma. Att vara en “dålig förälder” (som utsätter barnen för upplevelser av våld) men en “bra pappa” (som “gör roliga saker” med barnen) tycks alltså vara kulturellt begripligt.

I skrivande stund saknas dessutom handböcker eller motsvarande på nationell nivå, om att möta våldsutövare inom socialtjänsten till stöd för professionella. Samtidigt riktar befintliga dokument, som metodstödet till BBIC exempelvis, uppmärksamhet mot våldsutsatta föräldrar – typiskt sett mammor – i betydligt högre grad än mot våldsutövande föräldrar – typiskt sett pappor.^[158] Förväntningar förknippade med kön ställer med andra ord stora krav på medvetenhet hos bedömare.

Socialtjänsten har en central roll att ge insatser till barn som upplever våld. Det handlar både om att upptäcka utsatta barn, utreda deras situation, skydda dem och att förhindra att de utsätts igen, och om insatser för att begränsa skada, det vill säga motverka våldets negativa effekter på kortare eller längre sikt. Det handlar också om att bedöma vilken typ av stöd eller behandling som kan behövas för att förbättra föräldrarnas omsorg om barnet. Den här delen av skriften diskuterar vad socialtjänsten kan göra, med utgångspunkt i en tänkt kedja av insatser – från upptäckt till erbjudande om stöd.

En förutsättning för att olika steg i en insatskedja mot våld ska fungera är att socialtjänstens arbete organiseras så att ett kunskapsbaserat och samordnat arbete blir möjligt. Därför lyfter den här delen av skriften även praktiska exempel från verksamheter som på olika sätt har utvecklat arbetssätten. Exemplen täcker inte alla led i insatskedjan, men kan illustrera hur socialtjänstens verksamhet kan anpassas och inspirera till fortsatt utveckling.

Att barn upplever våld kan bli synligt för att barnet visar symptom och tecken på att hen inte mår bra, eller har fått skador till följd av våld. Det kan vara någon utanför familjen som bevittnar våldet,^[159] eller så kan barnet själv berätta. Enligt en nationell undersökning har så många som 45 procent av alla våldsutsatta barn (sexuella övergrepp inte inräknat) berättat om våldet för någon.^[160] I de flesta fall berättar barnen för syskon eller en jämnårig vän, men vart tionde barn berättar om våldet för en professionell inom skola, socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård eller ungdomsmottagning. Förskola och skola är speciellt viktiga arenor för att upptäcka barn som har varit utsatta för våld på olika sätt. Fungerade rutiner för att uppmärksamma våldsutsatthet vid hälsosamtal och rutiner för hur man hanterar orosanmälan till socialtjänsten, är viktigt för att barn som upplever våld ska få det skydd och stöd som de behöver.

För att barn ska välja att bryta tystnaden om det våld de är utsatta för är det viktigt att de får möjlighet att berätta och att de själva ser ett syfte med att berätta om våldet (till exempel att hindra ett syskon för att också blir utsatt). Det är också viktigt att de ser ett sammanhang som de uppfattar kan hjälpa.^[161] Tillgängliga vuxna och tillgång till kunskap om vilken hjälp man kan få som barn, kan därmed öka möjligheterna för barn att berätta.

Professionella, inom exempelvis socialtjänsten, kan också aktivt fråga om våld. Idag finns framförallt dokumenterade erfarenheter av att fråga vuxna, specifikt kvinnor, om utsatthet för våld i nära relationer.^[162] Det finns betydligt färre studier om att fråga barn. Tidigare erfarenheter av att införa rutinfrågor om våld i nära relationer pekar på att professionella till en början kan ha ett motstånd till att fråga om våld. Det kan också variera mellan enskilda professionella hur de tar sig an uppgiften.^[163] Vidare framgår att det är av central betydelse att de som ställer frågan om våld också har kunskap om hur de ska hantera de berättelser som kan komma när man som professionell ställer frågan. Uttryckt på ett annat sätt: Om man inte vet hur man ska hantera svaret, blir det svårt att ställa frågan. Det finns därför ett stort behov av utbildning, handledning och stöd vid införandet av rutiner för att upptäcka våld. Vidare blir de professionellas utmaningar och behov av stöd ännu större om det är barn som tillfrågas om våld, eftersom det juridiska och moraliska ansvaret att agera är starkare när ett barn berättar om våld.

I det akuta skedet är bedömning av risk och eventuella skyddsbehov mycket viktigt och lägger grunden för den fortsatta hanteringen av barnets situation. I den här processen har socialtjänsten en central roll. Riskbedömning i barnavårdsärenden är en komplex process som har stor betydelse för barns utveckling och relation till föräldrarna. Samtidigt är riskbedömning inte en särskilt väl utforskad aspekt av socialtjänstens arbete med barn.^[164] Det står dock klart att utredare – vare sig det handlar om utredare inom den sociala barnavården eller i en familjerättslig tvist – står inför en rad utmaningar. I litteraturen finns bland annat beskrivet hur våldsutövare och våldsutsatta kan ha olika berättelser om vad som hänt, både när det gäller konkreta händelser och när det gäller våldet i relationen överhuvudtaget.

Forskning som bygger på intervjuer med våldsutövande män pekar på att de kan ha en tendens att hålla isär våldet från andra delar av relationen och uppfatta våldet som ”situationer”.^[165] Kvinnor som utsätts för våld kan i stället uppleva att våldet präglar hela relationen.^[166] Våldet skapar rädsla och får konsekvenser för den utsattas upplevelse av våldsutövarens handlingar och beteende även då personen inte direkt utövar våld. I förhållande till konkreta våldshändelser kan den våldsutsattas och våldsutövarens olika beskrivningar handla om att våldsutövaren inte vill ta ansvar för handlingar som både är kriminella och uppfattas som moraliskt förkastliga.^[167] Mot bakgrund av komplexiteten i bedömningsprocessen och de utmaningar utredare står inför finns ett stort behov av metodstöd för att säkra utredningar, inklusive risk- och skyddsbedömningar, av tillräckligt god kvalitet.

Metoder för strukturerade risk- och skyddsbedömningar

Riskbedömningar i socialtjänsten består av såväl informationsinsamling som bedömning och beslut. Den generella rekommendationen i Socialstyrelsens allmänna råd är att risk- och skyddsbedömningar genomförs med hjälp av strukturerade metoder.^[168] Det finns ett antal exempel på modeller för riskbedömning när det gäller barns utsatthet för fysiskt våld respektive partnervåld.^[169] I en del av dessa modeller är riskbedömningen ostrukturerad och genomförs utan stöd av fastlagda frågor eller strukturerade frågeformulär. Andra modeller bygger på poängbaserade bedömningar med utgångspunkt i faktorer som är viktiga för att förutsäga risk.^[170] En tredje grupp är strukturerade bedömningar där handläggaren gör en sammanvägd bedömning av risk utifrån specifika faktorer i det enskilda fallet. De studier som finns visar både för- och nackdelar med poängbaserade riskbedömningar. Å ena sida är de mer tillförlitliga. Å andra sidan är de mer begränsade eftersom de inte tar hänsyn till dynamik mellan olika typer av våld mot barn (övergrepp, omsorgsbrist, sexuella övergrepp) och har för lite fokus på återfall. De riskerar också att missa specifika omständigheter i enskilda ärenden och förutsätter att fallen passar tidigare empiriskt grundad kunskap om riskfaktorer.^[171] Här tycks strukturerade bedömningar vara en väg framåt, även om det än så länge är svårt att dra entydiga slutsatser om vilken modell som är att föredra.^[172] Ett exempel på en sådan modell är iRiSk-intervjuer, som kan karaktäriseras som ett strukturerat stöd till professionella bedömningar av våld i nära relationer och barnmisshandel.^[173] Modellen är uppbyggd för att stödja handläggare i den stegvisa bedömningen av behovet av informationsinsamling, genomförande av fördjupande risk- och skyddsintervjuer, samt analyser och riskbedömning.

Kartlägga våldet

För att bedöma barnets situation och föräldrarnas omsorgsförmåga är det viktigt att förstå våldets kontext. Därför är ett nödvändigt första steg att kartlägga det våld som förekommit i familjen. En kartläggning av våldet kan ge motstridiga upplysningar som fordrar en professionell värdering av uppgifterna. Om våldet inte kartläggs på ett strukturerat sätt finns en risk att riktning på våldet, allvarlighetsgraden och barnets involvering tappas bort eller bagatelliseras.^[174] Genom att kartlägga våldets karaktär på ett strukturerat sätt går det att göra en kvalificerad bedömning av om det finns en primär våldsutövare och en förälder som huvudsakligen är våldsutsatt, eller om båda föräldrar i någon utsträckning utövar våld mot varandra. Det är också viktigt att undersöka i vilken grad det våld som utövas präglas av kontroll och makt.

Genom att fokusera på våld i början av utredningen får den professionella en uppfattning om det föreligger akut risk för barnets liv och hälsa. Detta måste självklart prioriteras och skyddsåtgärder sättas in. Den professionella får också information om graden av farlighet hos den eller de som utövar våldet, och kan vid behov också fördjupa kunskapen med hjälp av bedömningsinstrument som till exempel FREDA^[175] och SARA (Spousal Assault Risk Assessment Guide).^[176] För att bedöma och hantera risker för hedersrelaterat våld och förtryck finns bedömningsinstrumentet PATRIARK.^[177] Utredningen får då ett fokus på barnets säkerhet. När bedömning om akut fara och våldsutövarens farlighet har gjorts kan utredningen fokusera på familjemedlemmarnas samspel och upplevelser.

Barns medverkan viktig

Ett centralt inslag i en strukturerad modell för riskbedömningar av våld mot barn är barnets medverkan. Det är generellt sett en ganska måttlig samstämmighet mellan barns och föräldrars uppgifter om våld mot barn och våld i nära relation.^[178] Information från barnet är av central betydelse för att bedöma såväl risken att ett utsatt barn ska drabbas av mer, och kanske grövre, våld som risken att barnet inte får sina basala praktiska och känslomässiga behov tillgodosedda.^[179] Även yngre barn bör ges möjlighet att komma till tals i det här sammanhanget. Studier inom forensisk psykologi har bland annat visat att barn från tre års ålder har förmåga att lämna tillförlitliga och trovärdiga uppgifter om övergrepp som de utsatts för.^[180] De barnintervjuer som ingår i iRiSk-modellen är utvecklade för att kunna användas med barn från ungefär fem års ålder.

Forskningen om barns beskrivningar av vad de varit med om, domineras idag framförallt av experimentella studier och studier av vittnesförhör i straffrättsliga processer, så kallade forensiska intervjuer. Med utgångspunkt i den här forskningen har vissa intervjuprotokoll pekats ut som evidensbaserade.^[181] Hur evidens utvecklad i ett straffrättsligt sammanhang ska översättas till socialtjänsten är dock en komplex fråga. Det straffrättsliga skiljer sig från socialtjänsten, och vittnesförhör skiljer sig på avgörande punkter från de samtal som socialtjänstens handläggare behöver föra med våldsutsatta barn för att bedöma risk och skyddsbehov. Ett vittnesförhör ska ge kunskap som är relevant för en straffrättslig process (där inte minst bevisvärderingen rörande specifika händelser är central), medan samtal med barn inom den sociala barnavården ska ge information om risken att barnet åter utsätts för eller tvingas bevittna våld och övergrepp och/eller att våldet förgrovas, samt om det finns risker i ett utvecklingsperspektiv, exempelvis psykiska trauman.^[182] Därför behövs intervjumetodik som är anpassad till socialtjänstens sammanhang och uppdrag.

En intervju med barn inom ramen för en utredning i socialtjänsten bör innehålla strukturerade frågor om våldets karaktär. I synnerhet om barnet har varit närvarande före, under eller efter att våldet skett. Professionella behöver också ställa fokuserade frågor om hur barnet upplever våldet och relationen till respektive förälder. Det är viktigt att utforska hur föräldrarna har talat med barnet om våldet, och om de har underlättat för barnet att förstå och hantera upplevelserna.

Försiktighet vid observation av samspel

Om familjerelationer är präglade av våld och rädsla, är det en mycket grannlaga uppgift att använda observation av samspel mellan barn och föräldrar, eller mellan föräldrarna, som metod och grund för bedömning. Den spontana bedömning som professionella gör när de träffar barn tillsammans med en eller två föräldrar är ofrånkomlig. Professionella registrerar när någon i familjen säger något positivt till någon annan och vem det är som gör det. Professionella registrerar hur föräldern svarar på barnets behov av hjälp eller gränssättning. Det man som professionell ser i interaktionen kan dock vara missvisande om man använder observationer för att dra slutsatser om exempelvis omsorgsförmåga. Föräldrar kan både underprestera och så att säga överprestera i den situationen, det vill säga visa upp en glättig och konfliktfritt samspel, som bygger på att ett barn är rädd för sin förälder, eller att den ena föräldern är rädd för den andra.

Det finns strukturerade metoder för att bedöma barns anknytning till föräldrar. Dessa metoder kräver dock specialkompetens och utbildning för att kunna användas på ett tillförlitligt sätt. Det är viktigt att vara uppmärksam på att ’anknytning’ är ett begrepp som används i en teoretisk kontext och att begreppet inte är direkt översättningsbart med ’relation’ mellan barn och föräldrar. Forskare specialiserade på anknytning varnar också för en förenklad användning av anknytningsbegreppet i socialtjänsten och som grund för bedömningen av utsatta barn.^[183]

Analys, bedömning och säkerhetsarbete

Analys av den insamlade informationen är centralt vid risk-och skyddsbedömningar. Med utgångspunkt i kunskapen om barns utveckling generellt och våldets konsekvenser för barn specifikt, blir det viktigt att hänsyn till fler aspekter utöver akut risk och våldsutövarens farlighet. Bedömningen behöver sedan följas att ett genomtänkt säkerhetsarbete. Bedömningsverktyget iRiSk listar fem aspekter som är viktiga att ta med vid analys och bedömning.^[184]

Barn som upplevt våld behöver ofta hjälp som riktas direkt till dem. Det är viktigt för att avlasta skuld, skam och ansvar, för att göra våldet begripligt och hanterbart, och för att förebygga negativa konsekvenser på lång sikt.^[185] Dessutom kan barn behöva hjälp med relationen till en eller båda föräldrar, och insatser till föräldrarna kan ses som en indirekt form av hjälp till barnet. En förändrad livssituation och skydd från ytterligare våld, hot och kränkningar är grundläggande och en förutsättning för vidare hjälp.^[186] Arbete med föräldrar, inklusive insatser till föräldrar som själva är våldsutsatta, eller som utövar våld, är också viktigt för att uppnå förändring på sikt. Att bara arbeta med föräldrar räcker dock sällan, utan barn behöver en egen insats.^[187]

Stöd- och behandlingsinsatser för våldsutsatta barn har utvecklats snabbt under de senaste 30 åren.^[188] Fältet började utvecklas på allvar under 1980-talet. Efter millennieskiftet har tyngdpunkten alltmer kommit att ligga på verkningsfulla metoder och insatsers effekter. Bland insatserna kan man också se en ökad grad av anpassning till olika grupper barn, exempelvis utifrån ålder, kön och kulturell bakgrund. När det gäller traumabehandling kan man också se en rörelse från insatser som tidigare utgick från själva traumat, det vill säga vilket typ av övergrepp det handlade om, till dagens fokus på behandlingsbehovet. Då med utgångspunkt i det kluster av symptom barnet visar, barnets utvecklingsnivå och problemets allvarlighetsgrad.^[189]

Insatser till barn som upplevt våld är fortfarande ett relativt ungt kunskapsområde, och det är få metoder där forskning och utvärdering hunnit komma så långt att det finns forskning som visar att de är effektiva. Arbete pågår dock för att utveckla verkningsfulla metoder för den här målgruppen. Det finns metoder med åtminstone visst stöd i forskning som också har prövats och beforskats i Sverige med tanke på socialtjänstens uppdrag och målgrupp. Dessutom finns ytterligare metoder som främst är tänkta att användas inom barn- och ungdomspsykiatrin.^[190]

Insatstrappa för barn

En viktig utgångspunkt är alltså att barn behöver rätt insats. Barn som är utsatta för våld kan reagera olika, på såväl lång som kort sikt. Därför behövs olika typer av insatser. Ett sätt att säkra tillgången till rätt hjälp är att utveckla en ’trappa’ som rör sig från insatser som alla barn som upplever våld har rätt till, till insatser för barn som utvecklat egna problem till följd av våldet.^[191]

Det första steget på trappan är att de barn som upplevt våld uppmärksammas av de verksamheter som kommer i kontakt med barnen och deras familjer, och att barnen bemöts på ett sätt som är anpassat för dem.

Det andra steget handlar om att de vuxna som möter barnet behöver bekräfta och giltiggöra barnets upplevelser av våld.^[192] Detta är en viktig aspekt av att möta barnen på ett anpassat sätt. I förhållande till det här steget går det också att se att barns delaktighet – att få information, konsulteras och kunna påverka vad som ska hända – kan skapa förutsättningar för barns känsla av sammanhang, det vill säga att världen är begriplig, hanterbar och meningsfull.^[193]

Det tredje steget på trappan är skyddsåtgärder. Vissa barn befinner sig fortfarande i en situation där de riskerar att bli utsatta igen, medan andra barn är skyddade. Det krävs en bedömning av det specifika barnets situation, och den typ av risk- och skyddsbedömning som beskrivs i föregående avsnitt hör med andra ord hemma på det andra steget på insatstrappan.

Den fjärde nivån av insats är särskilda stödinsatser riktade till gruppen barn som varit utsatta för olika former av våld. Det kan handla om krisstöd, enskilda stödsamtal, eller en stödgrupp där barn möter andra våldsutsatta barn. I Sverige finns idag olika metoder som har åtminstone visst stöd i forskning, som kan placeras på det här steget. Ett exempel är stödgruppsprogrammet Kid’s Club.^[194]

För en del barn räcker inte särskilda stödinsatser, utan de behöver en mer avancerad typ av hjälp.

På femte nivån finns de barn som visar tecken på allvarliga problem eller svårigheter, som exempelvis symptom på posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), allvarliga utagerande problem eller allvarliga problem i relationen till sina anknytnings- och omsorgspersoner.

Ett par av de metoder som befinner sig mellan det fjärde och femte steget i insatstrappan är Kognitiv integrerad behandling vid barnmisshandel (KIBB)^[195] och Project Support, som är en insats till föräldrar till barn mellan fyra och nio år som upplevt våld och som utvecklat beteendeproblem.^[196] På den femte nivån återfinns också behandlingsmetoder som primärt är avsedda att användas inom barn- och ungdomspsykiatrin, som Child Parent Psychotherapy (CPP)^[197] och traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT).^[198]

Barns delaktighet

När barn ska erbjudas insatser är det viktigt att också uppmärksamma barns röster. Socialtjänsten står idag inför krav både att främja barns delaktighet, och att använda metoder med stöd i forskning. Det finns dock en viss risk att barns möjligheter att delta i beslut om insatser begränsas om man är allt för metodtrogen.^[199] Socialarbetares fokus på att följa interventionsmodeller kan konstruera en begränsad, kringskuren delaktighet där barns vilja endast erkänns när barnen är positiva till insatsen. Vissa kategorier av personer, inklusive barn, har en låg kunskapsmässig status i samhället, och dessa personers tillgång till kunskap, till och med om sina egna önskemål, tycks kunna definieras av dem som anser sig veta mer.^[200] Att utforska barns perspektiv när de erbjuds insatser kan vara viktigt för att förstå under vilka omständigheter barn faktiskt väljer att medverka i de hjälpinsatser som erbjuds.^[201] Bristande möjligheter att delta i beslut om saker som barnet uppfattar som viktiga kan skapa en känsla hos barnet av att ha blivit åsidosatt, eller få konsekvensen att barnet vägrar att ta emot hjälp. En brist på delaktighet för barn vid utformningen av stöd och hjälpinsatser kan alltså undergräva möjligheterna att ge barn hjälp.^[202]

Ofta är separation och skilsmässa en förutsättning för att våldet ska upphöra. I de fall där våldet förekommit före separationen finns det enligt internationella studier en betydande risk för fortsatt våld efter separationen.^[203] Det finns då också en risk att barnet upplever våldet igen. Vidare framträder separation och konflikter kring barnen som en bakgrund till dödligt våld mot både kvinnor och barn, såväl i internationella som svenska studier.^[204] Socialstyrelsens utredningar av bakgrunden och omständigheterna runt dödligt våld mot barn visar att det finns en grupp barn som dödats av en förälder som befunnit sig i en kris, som i flera fall orsakats av skilsmässa eller vårdnadstvist. I hälften av de fall där det framgått att motivet till det dödliga våldet mot barnet var hämnd eller altruistiskt, det vill säga omtanke om barnet, hade också socialtjänstens familjerättsenhet varit inkopplad för vårdnads- eller umgängesutredning eller samarbetssamtal.^[205] Även den senaste rapporten från perioden 2016–2017 visar att det fanns relationsproblem i flera familjer, en nyväckt fråga om separation eller tidigare genomförd separation som orsakade stress och konflikter vid tiden för dödligt våld mot barn. Att separation och familjerättsliga tvister kan utgöra ett sammanhang kring dödligt våld mot barn, inte minst då det också finns en historia av våld i parrelationen, framgår även av studier internationellt.^[206]

Upptäcka risk för våld vid separation

Vid kontakt med separerade föräldrar är det därför viktigt arbeta strukturerat för att upptäcka risken för våld. Ett exempel på en modell som kan ge stöd att upptäcka och bedöma risk vid separationer och skilsmässor är Family Law DOORS (Detection Of Overall Risk Screen).^[207]

Domstolars hantering av våld

Granskningar visar att uppgifter om våld har förts fram i drygt en tredjedel av alla mål som rör familjerättsliga tvister.^[208] Det finns en studie som tyder på att det kan röra sig om så mycket som hälften av alla mål.^[209] I drygt 20 procent av fallen med våld finns en fällande dom i en brottmålsprocess som styrker påståendet.^[210]

Det finns inga systematiska svenska studier av förekomsten av falska uppgifter om våld eller övergrepp i mål som rör vårdnad, boende eller umgänge. Internationellt har det dock gjorts försök att undersöka detta, och resultaten tyder på att det är mycket ovanligt att föräldrar för fram medvetet falska uppgifter.^[211] I dessa studier har man kunnat konstatera att det åtminstone i hälften av fallen funnits andra oberoende uppgifter som styrker påståendena om våld. I de fall där våld inte kunnat styrkas har påståenden om våld oftast förts fram av en förälder som själv av olika anledningar är övertygad om att uppgifterna stämmer. Vidare framgår av dessa studier att det är vanligare att umgängesföräldern – typiskt sett pappan – för fram falska uppgifter än att det är boendeföräldern – typiskt sett mamman – som gör det.^[212] Från de rättsområden där studierna genomförts (Kanada och USA) finns dock studier som tyder på att jurister och domare tenderar att tro att mammor för fram falska uppgifter om våld och övergrepp. De saknar tillräcklig kunskap om våld i nära relationer, vilket påverkar deras bedömningar och gör att de underskattar risken för våld.^[213]

I vilken mån dessa forskningsresultat är överförbara till Sverige är inte enkelt att bedöma. Det finns dock forskning som tyder på att det även i Sverige kan finnas problem med domstolens hantering av våld. Kartläggningar och genomgångar av rättsläget pekar på att domstolen i vissa fall helt underlåter att diskutera risker för barn till och med i fall där det finns en dom i en brottmålsprocess.^[214] Det finns också en studie av tingsrättsdomar som visar att barns skydd genom begränsat umgänge snarare beror på att den våldsutövande pappan har ett namn som indikerar utomnordisk bakgrund, än uppgifter om våld och barnets skyddsbehov.^[215] Även en studie av insatsen umgängesstöd tyder på att domstolar underskattar risker och påfrestningar för de utsatta i ärenden med väl grundade uppgifter om våld.^[216] Samma studie visar att den personal som finns i rummet till stöd för barnet tenderar att utgå från att mammorna kommer med ogrundade påståenden om våld, snarare än att våldet är en realitet. Därmed kan de också underlåta att uppmärksamma våldsutsatta barns eventuella upplevelser av otrygghet och rädsla vid umgänge med umgängesstöd.

Bedöma våldsutövaren

Forskningen om separationer och våld i nära relationer har framförallt handlat om män som utsätter kvinnor för våld. Dessa studier pekar på att en del män fortsätter att utöva våld även efter en separation.^[217] Vissa män trappar upp våldet och själva separationsfasen kan alltså innebära en högre risk för våld. Ett annat mönster är att mannen upphör med det fysiska våldet för att i stället trappa upp det psykiska våldet när han inte längre har fysisk tillgång till kvinnan.^[218] Hur en våldsutövande pappa förhåller sig till våldet får också konsekvenser för barnens situation efter en skilsmässa eller separation. Man kan se tre olika mönster efter en skilsmässa och separation hos våldsutövande pappor.^[219] En grupp pappor undviker närvaro i barnens liv. Andra pappor är relativt ansvarstagande medan en tredje grupp pappor fortsätter eller förvärrar ett skadligt mönster i föräldraskapet. Utmärkande för papporna i den relativt ansvarstagande gruppen är att de inte undergrävt mamman medan relationen pågick, att de använt en lägre grad av psykiskt våld och att de i större utsträckning accepterat att relationen upphört. Dessutom lyckades de papporna i högre grad ha fokus på barnen och se dem som självständiga individer.

Med tanke på befintlig kunskap om hur barn drabbas av att uppleva våld mot en förälder^[220] och om de problematiska tendenser som våldsutövare visar när det gäller omsorgsförmåga^[221], är den förälder som utövar dödligt våld olämplig som vårdnadshavare och omsorgsperson.

Bedöma möjligheter till gemensamt föräldraansvar

I utvärderingar av insatser för föräldrar i tvister om vårdnad, boende och umgänge har olika bedömningsstöd och bedömningsinstrument använts för att ge en systematisk bild av bland annat det gemensamma föräldraskapet och dess konfliktnivå.^[222] Sådana metodstöd kan vara till hjälp i bedömningen av lämpliga vårdnads- och umgängesarrangemang också i ärenden med våld, som ett komplement till den risk- och skyddsbedömning som alltid måste göras. Det kan till exempel handla om bedömningar av

• styrkan i omsorgsalliansen, det vill säga den aspekt av relationen som har fokus på det gemensamma föräldraskapet (till skillnad från parrelationen)
• närheten i barn-föräldrarelationen
• graden av konflikt mellan föräldrarna generellt under och efter parrelationen
• graden av konflikt rörande vårdnad, boende och umgänge
• graden av känslomässig anknytning till partnern.

Förenklat kan man säga så här: Ju svagare omsorgsallians och närhet mellan barn och våldsutövande förälder, och ju starkare familjerättslig konflikt och känslomässig anknytning till partnern (särskilt hos våldsutövaren) – desto mer olämpligt är det med gemensam vårdnad om det också förekommit våld.

Samarbetssamtal kan vara olämpligt

Grundläggande i bedömningen av ett ärende – och därmed också vilka insatser och arrangemang som är lämpliga efter en separation – är att utesluta att grundproblematiken handlar om våld eller övergrepp.^[223] Bedömare bör också hålla i minnet att en historia av våld kan komma till uttryck både i form av dålig kommunikation och i form av ett barns avståndstagande från en förälder (såväl en våldsutövande förälder som en utsatt förälder eller förälder som inte skyddat mot övergrepp).

En av de mest spridda insatserna i Sverige för föräldrar som är i konflikt om gemensamma barn är samarbetssamtal, vilka kan ses som en form av medling. På många håll i världen avråds från medling i ärenden med våld, varför en del internationella studier om medlingens effekter utesluter ärenden med våld.^[224] Det innebär att kunskapsunderlaget är osäkert när det gäller dessa fall. Det finns dock empiriska studier som pekar på att medlare ofta misslyckas att uppmärksamma ärenden där det förekommer våld, i upp till hälften av fallen där detta är ett problem.^[225] Den lösnings- och framtidsorienterade inriktningen i medlingen flyttar fokus bort från historien med våld. Komplexiteten och tvistiga ärenden kan också göra det svårt för medlare att hålla kvar fokus på våldet. Om våldet inte uppmärksammas leder medling eller samarbetssamtal till negativa konsekvenser för de föräldrar som utsatts för våld.^[226] En svensk studie synliggör till exempel våldsutsatta kvinnors dåliga ”förhandlingsläge” i familjerättsliga tvister och samarbetssamtal.^[227] Detta kan få till följd att den utsatta föräldern avstår både från att kräva ekonomisk ersättning och vårdnads- och umgängesarrangemang som är tillräckligt trygga.

Differentierade lösningar

I ett försök att utveckla metoder som tar hänsyn till våld i nära relationer föreslår forskare från Kanada en modell för differentierade vårdnads-, boende- och umgängesarrangemang i kontexten av våld.^[228] Forskarna har utvecklat ett antal kriterier som utgångspunkt för bedömningen:^[229]

• våldets allvarlighetsgrad – till exempel hur grovt våld, hur farligt, hur stor risk för dödligt våld
• våldsmönster – till exempel grad av ojämlikhet i relationen och utövande av makt och kontroll
• primär våldsutövare – med hänsyn tagen till båda parters eventuella våldsutövning, i vilken grad det går att identifiera en primär våldsutövare i relationen

De olika lösningar som de föreslår utgår från en samlad bedömning av kriterierna och sträcker sig från delat föräldraskap (som kräver en hög grad av samarbete), till parallellt föräldraskap (som bygger på uppdelade ansvarsområden och minimal direktkontakt mellan föräldrar), till ensamt föräldraansvar och stöd till överlämning av barnet, samt ensamt föräldraansvar och ”övervakat” umgänge.^[230]

Faktorer som talar för begränsningar i umgänge mellan våldsutövande förälder och barn, och följaktligen mot ett delat eller parallellt föräldraskap, är:

• allvarligt våld
• upprepat våld
• medelhög till hög risk för upprepat våld
• risk för dödligt våld
• hög grad av ojämlikhet mellan våldsutövare och våldsutsatt (kanske på grund av rädsla)
• en tydlig primär våldsutövare

Det är också faktorer som talar mot samarbetssamtal och medling.

Alternativet ”övervakat” umgänge som de kanadensiska forskarna pratar om kan inte utan vidare överföras direkt till en svensk kontext, då insatsen umgängesstöd i första hand syftar till att ge ett stöd till barnet.^[231] Umgängesstöd är inte tänkt som en skyddsåtgärd. Tvärtom har det i ett flertal utredningar och propositioner betonats att umgänge måste vara tryggt för barnet, och att om umgänge inte kan ordnas utan risker för barnet bör andra former för kontakt (till exempel via telefon eller brev) ses som bättre alternativ.^[232]

Låt barnen komma till tals

Delaktighet är en grundläggande rättighet i barnkonventionen. Konventionen är nu också lag i Sverige, vilket bland annat betyder att barn har rätt till delaktighet i alla processer som berör dem. Konventionen begränsar dock möjligheten att påverka genom att barns åsikt ska ”tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad” (artikel 12). Skrivningarna om ålder och mognad innebär att barns kompetens ifrågasätts. Trots det, och trots att den här typen av ifrågasättande också finns i Föräldrabalken, innebär det att barnet ses som kompetent nog att få göra sin röst hörd och få sin vilja beaktad.^[233] Socialtjänstens utredare är vidare ålagda att undersöka ”barnets inställning” och redovisa den inför rätten (FB 6 kap. 19§).

I kontexten av våld kan det vara en utmaning att balansera kravet att skydda barnet, och att möjliggöra barns delaktighet. Ett flertal studier pekar dock på betydelsen av att barn som upplevt våld i sin familj kommer till tals i familjerättsliga processer. Studierna visar att barn som har erfarenheter av våld och förtryck i högre grad betonar rätten att själva få vara med och bestämma var de ska bo eller hur umgänget ska se ut, jämfört med barn som inte har sådana erfarenheter. Barn som inte upplevt våld beskriver ofta att de vill komma till tals men inte bestämma, eller att de helst pratar direkt med sina föräldrar. Våldsutsatta barn önskar i högre grad att de kan påverka beslut eller uttrycker att det skulle vara bäst om de kunde prata med domaren i stället för föräldrarna.^[234]

Barn som upplever våld kan vara ett utmanande område att arbeta med. Tyngden av barns berättelser kan påverka professionella. Det är även utmanande att arbeta både med de utsatta barnen och föräldrarna, och med våldsutövande föräldrar. Det är därför viktigt med kollegialt stöd och handledning, och med ansvarstagande chefer som skapar goda förutsättningar för arbetet.

När barn upplever våld kan dessutom flera olika myndigheter vara inblandade, exempelvis för att en brottmålsprocess, familjerättslig process eller andra rättsliga processer pågår parallellt med socialtjänstens arbete att utreda, bedöma och erbjuda insatser. Det ställer krav på en fungerande samverkan mellan myndigheter, inte minst på ett välfungerande Barnahus.

Ytterligare en utmaning handlar om det komplexa interventionssystem som finns runt barnen, delvis skapad av den specialisering och funktionsindelning som präglar socialtjänsten.^[235] I Sverige liksom i många andra länder har specialisering och funktionsindelning bidragit till utveckling av olika professionella traditioner, vilka skapar svårigheter både för barn och familjer, och för de professionella som är i kontakt med samma familj.^[236] Olika syn på vad som är problemet – om våldet ska behandlas som ett brott, en fråga om skydd, eller en fråga om ohälsa till exempel – kan skapa svårigheter i arbetet, och olika instansers insatser kan undergräva varandra.

Den brittisk-danska forskaren Marianne Hester har använt metaforen ”olika planeter” för att beskriva hur politik och professionell praktik delas upp när det gäller våld i nära relationer, föräldraskap och skydd av barn.^[237] Hon menar att dessa ”planeter” präglas av olika historia, problemdefinitioner och professionella grupper, samt att det är olika delar av rättssystemet som görs relevanta. Med utgångspunkt i den brittiska situationen pekar Hester på att när det gäller våld i nära relationer definieras våldet som ett brott. Då är det i första hand straffrätten som tillämpas, och ett genusperspektiv på våldet är etablerat som överordnad förståelse: man talar om mäns våld mot kvinnor, samt om genus och makt som överordnad förklaring till våldet.

När det gäller barnskydd – i Sverige den sociala barnavården – förstås våld i första hand som ett socialt problem, snarare än ett brott. Här står motsvarigheten till väldfärdsrätten i fokus, inte straffrätten. Man tenderar att tala om ”våldsamma familjer” (snarare än om mäns våld mot kvinnor) där staten bör ingripa till barns skydd. Hester menar vidare att det är mödrars ansvar för barns utsatthet och mödrars oförmåga att skydda barnen som tenderar att sättas i fokus i den sociala barnavården, inte fäders ansvar.

När det gäller familjerättsliga frågor – vårdnad, boende och umgänge (civilrättsliga processer i Sverige) tenderar våldet att komma i skymundan. I stället är det barns rätt till båda föräldrar samt samarbete och överenskommelser mellan föräldrar som blir de centrala frågorna.

De skiljelinjer mellan professionella som Hester pekar på har genom olika studier dokumenterats även i Sverige. Dessutom kan ytterligare relativt separata praktikområden urskiljas.^[238] Den här typen av uppdelningar och olika professionella traditioner kan skapa svårigheter både för barn och familjer, och för de professionella som är i kontakt med samma familj. Ett exempel är när handläggare av en barnavårdsutredning respektive en familjerättslig utredning ger motstridiga besked till barn och föräldrar om risker för barnet och behovet av skydd, eller när de båda definierar problemet som någon annans huvudansvar och hanteringen av respektive ärende får som konsekvens att barnet i realiteten blir utan hjälp.^[239]

Komplexiteten på det sociala arbetets fält, och specialiseringen inom socialtjänsten kan skapa en motsägelsefull situation för både utsatta barn och barnets föräldrar, vilket ställer enskilda professionella inför en svår uppgift. Det finns därför ett stort behov av att utveckla former för samverkan, samordnad risk- och skyddsbedömning liksom samordnad ärendehandläggning i fall då barn upplever våld.^[240]